Neil Dentan HatarN^

Det som är jobbigt är att det inte går. Varför jag strävar efter det fortfarande förstår jag inte. Som att jaga någonting som inte finns, som att springa mot inget mål. Varför jag jämt ger mig på det är ett under och jag kommer aldrig att förstå varför jag jämt och ständigt ska jaga det som inte går att få tag på. Därför ger jag upp. Jag tänker aldrig mer ge mig in på det, kommer det till mig så visst, sure. Men jag själv kommer aldrig någonsin i hela mitt jävla liv att associera mig själv med det. Trist, kanske. Men jag bryr mig inte längre, jag orkar inte må dåligt på grund av det. Jag hatar det och jag har alltid hatat det. För det bådar aldrig till något gott. Möjligtvis om man är absolut stensäker på att det kommer att fungera. Men för mig, nej. Tänker aldrig mer göra det. Jag hatar mitt jävla liv och jag menar det. Snälla, döm mig inte. Jag är den jag är och det borde du också vara, jag är trött på allt känns det som. Har mått dåligt de senaste veckorna på grund av det här, för jag tänker på det förflutna, för att jag tänker på framtiden, vad som kommer att blir av, vad jag kommer att finna. Det är omöjligt att veta vad som kommer att hända i framtiden, men i ditt förflutna vet du redan allt, vilket är sorgligt, för du tänker oundvikligt på vad som hänt. Ni kanske undrar vad det är jag menar egentligen, vad jag är så jävla trött på, vad som aldrig fungerar för en sån person som jag, varför jag ständigt mår dåligt och varför jag är som jag är. Det finns ett enda fånigt ord som kan förklara varför...

Kärlek.